vardagsobservationer

Det här med att hälsa är lite lustigt tycker ja. Generellt krävs större vännskapsfaktor för att man ska hälsa ju centralare man befinner sig och i desto större folksammling man befinner sig i. På kullagatan blir det lätt för jobbigt om man ska hälsa på alla man någonsin sett tidigare eller var på fest med för något år sedan. Skaran av folk man kan tänka sig att hälsa på ökar sedan ju längre ut på vischan man kommer. När vi cyklar MTB på t.ex söderåsen hälsar vi på alla vi ser, oavsätt om det är surkärringar som skäller om att man inte får cykla där eller om det är en söt och trevlig tjej i löpartights.

Lite av samma fenomen har jag upptäckt på jobbet. När alla är där blir det för jobbigt att hälsa på alla hela tiden så man väljer ut de man jobbar med för tillfället eller dyl. När jag i fredags däremot kom till jobb tidigt, långt före 8 då de flesta börjar så var det rätt tomt på jobb och plötsligt hälsade receptionisten, sedan tjejen som fixar frukosten och sedan någon okänd person från personalavdelningen och sen en efter en på min avdelning medans jag gick in på min plats. Dessa har aldrig hälsat på mig innan (med något undantag) och kommer förmodligen aldrig att göra det igen, såvida klockan inte är före 8 eller om vi ses ute i ödemarken.