Och så var de ju de med XC med...

7 varv á 6,3km stod på menyn idag. För att göra det trevligt så var varje varv utrustat med ca 160 höjdmeter vilket gav si sådär 1100-1200 höjdmeter på 44km. Jag insåg långt i förväg att jag inte var tränad för sådana här utsvävningar och hade väl mer eller mindre planerat att bryta efter 3-4 varv.

Jag låg med i tätklungan ca 2km ut på första varvet och sedan stod jag på huvet efter att ha klantat mig otroligt över ett stenparti. Precis som igår hade jag svårt att bara hålla linje och vet ej varför. Där tappa jag ju givetvis oxå klungan och fick sedan köra ensam resten av tävlingen.

Ensam är sällan stark och så var det inte idag heller. 2 första varven var jag tydligen inte så långt efter men sedan började jag tappa. Efter 3 varv tänkte jag bryta men gick ut på ett 4 ändå, och efter det tänkte jag bryta men så ropade Mattias att om jag körde alla 7 varven så skulle han aldrig hacka ner på mig, så jag tänkte, va fan jag provar ett till...

Farten började bli klen i uppförsbackarna och där var inte mkt krut i benen till att göra några större fartväxlingar. Efter 5 varv kändes det tillräckligt men så ploppa de upp i mitt huvud att jag bröt förra helgen och jag vill ju inte vara känd som "han som bryter" så jag malde vidare på ett 6e varv och sen när man bara har sista varvet kvar kan man ju inte bryta så jag körde ett 7e med. Det gick så långsamt i uppförsbackarna ibland så jag tror en tant med rullator skulle krypa förbi mig. Ett par gånger gick det knappt med styrfart på 28-32. 

Sluttiden blev 2h och 15 minuter hela 14,5min efter vinnaren Martin Filipsson. 5a av 6 fullföljande. Bara på sista varvet lär jag ha tappat minst 5 minuter!

Resultatet var ju rätt så väntat. Den här säsongen har träningar över 1h varit ovanliga, över 1,5h sällsynta och över 2h ej existerande skulle jag vilja säga. Min uthållighet är värdelös men det är inget jag tänker träna upp det lilla som finns kvar av den här säsongen. Tävlingar över 90 min ger jag inte mkt för, jag vill ha intensivt och pangpang och tränar därefter! För övrigt är jag mest glad över att jag har kunnat träna i en månad nu utan skadekänningar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0